Det är en sak jag vill prata om. Det är ganska privat men jag känner att jag måste prata om det. Saken handlar om relationer och kärlek, det är en sak jag grubblar på. Jag och killen var inte oenade idag, det var en bagatell grej som blev en stor grej. Jag tycker ärligt talat att min kille fjantar sig över bagateller. Jag tycker att han kan offra sig lite grann ELLER ge mig en bättre förklaring varför en sån liten sak är så stort för honom. Jag fattar honom inte alltid. Han fattar nog mig inte alltid heller. När min kille är sån (alltså fjantig) så sårar det mig, det får mig bara vilja knuffa bort honom ifrån mig för det gör ont. Jag kramar inte någon som gör mig illa. Han kan inte hjärpart att han är sån heller. Frågan är mer om man kan acceptera den sidan av honom även det sårar en eller inte. Hur stort ser du på "problemet"? I generellt sett så älskar jag honom så j*vla otroligt mycket, jag hittar aldrig orden så jag kan berätta det. Jag kan tänka mig göra allt med honom. Han får mig att vilja våga leva lite mer och satsa på dom saker jag vill uppfylla. Får mig att känna mig älskad för den jag är och hans närhet får mig känna mig trygg och det dämpar min ångest. Han är rare och kanske för bra att kasta bort. Dom saker som har blivit sagda är nu sagda och det ändrar ju inte saken över att saker är nu över. Jag står mitt kasta även om dom sakerna jag sa var sagda av stundens känslor, det kanske bara bevisar att jag är inte heller perfekt och har saker ännu att lära. Lära mig att bromsa känslostormarna och bara gå därifrån än göra och säga saker som bara leder till ånger, ledsamheter, desperationen och saker som är inte värt det.